Osip Emilievich Mandelstam - ryska poeten från det tjugonde århundradet, essayist, översättare och litteraturkritiker. Diktarens inflytande på samtida poesi och efterföljande generations generationer är mångfacetterad; litterära kritiker organiserar regelbundet rundbord om detta ämne. Osip Emilievich berättade själv om sitt förhållande till litteraturen som omger honom och medgav att han "flyter på modern rysk poesi"
Barndom och ungdom
Osip Mandelstam, född 3 januari (15), 1891, i Warszawa i en judisk familj. Hans far var en framgångsrik handlare av lädervaror och hans mor en pianolärare. Mandelstams föräldrar var judiska, men inte särskilt religiösa. I Mandelstams hemland utbildades pedagoger och guvernörer. Barnet gick på den prestigefyllda Tenishev-skolan (1900-07) och reste sedan till Paris (1907-08) och Tyskland (1908-10), där han studerade fransk litteratur vid University of Heidelberg (1909-10). Åren 1911-17. Han studerade filosofi vid St. Petersburg University, men tog ingen examen. Mandelstam har varit medlem i poeten Guild sedan 1911 och personligen upprätthållit nära band med Anna Akhmatova och Nikolai Gumilev. Hans första dikter dök upp 1910 i tidskriften Apollon.
Hur poeten Mandelstam fick beröm tack vare samlingen "Sten", som dök upp 1913. Ämnen varierade från musik till kulturella triumfer som romersk klassisk arkitektur och den bysantinska Hagia Sophia i Konstantinopel. Han följdes av "TRISTYA" (1922), som bekräftade hans position som en poet, och "dikten" 1921-25, (1928). I Tristia skapade Mandelstam kontakter med den klassiska världen och det moderna Ryssland, som i Kamen, men bland de nya ämnena var referensbegreppet. Stämningen är ledsen, poeten säger adjö: "Jag studerade vetenskapen att prata väl" huvudlösa sorgar på natten."
Mandelstam välkomnade varmt februarirevolutionen 1917, men först var han fientlig mot oktoberrevolutionen 1917. 1918 arbetade han kort på undervisningsministeriet för Anatoly Lunacharsky i Moskva. Efter revolutionen blev han mycket besviken över modern poesi. Ungdomars poesi var för honom ett oavbrutet skrik av ett barn, Mayakovsky var barnslig och Marina Tsvetaeva var smaklös. Han gillade att läsa Pasternak och beundrade också Akhmatova.
År 1922 gifte sig Mandelstam med Nadezhda Yakovlevna Khazina, som följde honom i många år i exil och fängelse. På 1920-talet tjänade Mandelstam sitt liv genom att skriva barnböcker och översätta verk av Anton Sinclair, Jules Romain, Charles de Coster och andra. Han komponerade inte dikter från 1925 till 1930. Vikten av att bevara den kulturella traditionen blev ett mål i sig för poeten. Sovjetregeringen tvivlade på sin uppriktiga lojalitet till bolsjeviksystemet. För att undvika konflikter med mäktiga fiender reste Mandelstam som journalist till avlägsna provinser. Mandelstams resa till Armenien 1933 var hans sista stora verk som publicerades under hans livstid.
Arrestationer och död
Mandelstam arresterades 1934 för ett epigram skrivet av honom på Joseph Stalin. Joseph Vissarionych tog personlig kontroll över denna incident och hade ett telefonsamtal med Boris Pasternak. Mandelstam förvisades till Cherdyn. Efter ett självmordsförsök som hans fru slutade, pendlades hans straff i exil i Voronezh, som slutade 1937. I sina anteckningsböcker från Voronezh (1935–37) skrev Mandelstam: ”Han tänker i ben och känner behovet och försöker komma ihåg sin mänskliga form”. I slutändan identifierar poeten sig med Stalin, med sin plågar, avskuren från mänskligheten.
Under denna period skrev Mandelstam en dikt där han återigen gav kvinnor rollen som sorg och bevarande: "Att följa de uppståndna och vara de första, hälsa de döda är deras kall. Och det är kriminellt att kräva tillgivenhet från dem."
Andra gången arresterades Mandelstam för "kontrarevolutionär" verksamhet i maj 1938 och dömdes till fem år i ett arbetsläger. Under förhör medgav han att han skrev en kontrarevolutionär dikt.
I transitlägret var Mandelstam redan så svag att det blev klart för honom inte länge. Den 27 december 1938 dog han i ett transitfängelse och begravdes i en gemensam grav.
