Idag är det sällan möjligt att träffa en man vars ansikte är dekorerat med ett skägg. Till och med ett välvårdat litet skägg anses vara en ganska sällsynt förekomst, desto mer ovanlig och ett brett spadskägg. Men en gång i Pre-Petrine Ryssland hade varje självrespektive chef för familjen ett skägg, frånvaron av det attributen av maskulinitet likställdes med synd och blev förnekad på alla sätt.
Skäggets betydelse i pre-Petrine Rus
Om moderna människor uppfattar ansiktshår eller dets frånvaro som ett faktum som inte ålägger någonting, i Ryssland före Petrine, var ett skägg ett slags besökskort och ett tecken på inte bara status utan också manlig styrka. I slutet av 1600-talet skrev en av de ryska patriarkerna Adrian eftertänksamt: "Gud skapade människan i sin egen bild, med ett skägg, och bara hundar är skägglösa." Man trodde att eftersom Jesus Kristus var skäggig skulle en troende ortodox person bära ett skägg. De som använde en rakkniv - "klottrade", kunde till och med utelämnas.
Ett tjockt, tjockt skägg var ett tecken på brutalitet och manlighet, en stark ras. Innehavare av sällsynt vegetation som förlöjligas som degenererade, misstänkte att det fanns tatare av andra religioner i deras familj, som, som ni vet, skägg växer mycket dåligt. Män som av fysiologiska skäl inte odlade skägg förblev reliker.
Att orsaka skada på en person genom att skada hans skägg ansågs vara ett brott mot hans personlighet. Varje sönderrivet riv från skägget genom dekretet av Yaroslav the Wise dömdes till böter - 12 hryvnias betalades till den fyrste statskassan. Boyars - eliten i det ryska samhället på den tiden, var helt skäggiga. Naturligtvis bar ryska tsarer också skägg.
Ivan IV den fruktansvärda använde en vild åtgärd på sina motståndare - de plockade skägg, varefter den oskadade pojken hade inget annat val än att gömma sig i ett kloster.
